Då man inte har mycket bättre för sig.
Sitter och läser gamla inlägg ifrån förra sommaren. Jag låter som någon pårökt tjej, helt hyper och det är nästan jobbigt att läsa. Hahaha! En sak som jag reagerar på är att jag tjatar hela tiden om att jag längtar efter att få åka iväg på den långa resan (som inte blev så lång, tack för det <3), men i mitt huvud pågick något helt annat. Jag var delad, en del av mig ville åka och "upptäcka" världen med egna ögon medan den andra ville stanna hemma och aldrig släppa taget om min drömprins. Ja jag måste väl erkänna, allt tjat om den där förbaskade resan var en falsk övertygelse till mig själv och inget annat. Då gjorde jag det inte helt medvetet men nu när det gått ett tag och man analyserat alltihop, eller vad man ska kalla det, så faller alla pusselbitar mer eller mindre på plats.
Sen tror jag att resan (om man ska se positivt) var bra för mitt och Rickards förhållande. Det hände ganska mycket omtumlande saker under hösten som fick en att ställa sig frågan om det skulle kunna vara han och jag för alltid. Nu lät det som något hemskt hände, haha, nej inte på det sättet, inga otroheter eller "göra slut scenarion" utan två helt andra saker som är väldigt privata. Den ena galet söta saken och den andra lite jobbigare saken. Att vi därför fick vara ifrån varandra, mitt i allt kärlekskaos och så förälskad som man var, var nog bara bra. Det var ett rent helvete och man hade svårt att sova bara för att saknaden var så stor. Läskigt var sen när man bokat flyg hem och inte träffat människan man var tillsammans med på 9 veckor. Skulle man fortfarande känna samma sak? Skulle han tycka annorlunda om mig?
Har aldrig varit så nervös i hela mitt liv!!! Och visst blev det han och jag. Jag fick äntligen min drömprins och kan inget annat än att små le lite =).
